Måndagen den 4/9 2006 gick vi vårt första skarpa eftersök efter vår utbildning i eftersök via jägareförbundet. En älgko hade blivit påskjuten av ett grannjaktlag men gick efter en stund in på mitt jaktlags mark. Skytten trodde skottet tagit på halsen och blod fanns på asfalten på den väg älgen korsat. Jag tog med en av jägarna i vårt lag som skytt och började spåra. Blod fanns högt på grenar i min axelhöjd så den förmodade skadan på halsen kunde vara en rätt dragen slutsats av skytten. Vi spårade ca 2 km innan jag gav upp spårandet med min hund. Bedömningen gjordes att denna älg inte skulle hinnas upp enbart med en hund i lina. En hundförare med ställande älghund tog över spårandet. Efter fortsatt eftersök gick denna skadade älg tillbaks till det påskjutande jaktlagets mark. Tyvärr har jag inte facit hur det gick med det fortsatta eftersöket på denna älg men kände att jag och Lufsen i alla fall hade gjort vad vi kunnat. Lufsen spårade ivrigt och var envis och lättläst i sitt spårarbete. Helt klart märktes skillnad mellan våra träningstillfällen i viltspår och detta skarpa eftersök. Främst var det skillnaderna i den iver han visade i sitt spårande som visade att detta var ett verkligt, skadat djur han förföljde.

Lördagen den 9/9 var det dags igen. Denna gång var en liten ko alternativt fjolårskviga som var påskjuten. Hållet var långt, ca 200 meter och inget blod eller andra skottplatstecken återfanns i älgens spår. Vi fortsatte spåra för att klart utesluta skadskjutning. Efter inte allt för lång spårning konstaterades att spåret ledde in på annans jaktmark. Kontakt togs med detta lags jaktledare som ville vi skulle fortsätta spåra in på deras mark. Det var inte lång tid kvar innan mörkret skulle falla. Efter ca 2 - 2½ timmes spårning var vi tvungna avbryta då det började mörkna. Då vi inte funnit blod eller annat som avslöjade eventuell skottskada bedömde vi djuret oskadat. Ett riktigt maratoneftersök för matte som inte riktigt tillhör idrottsmännens skara ifråga om kondition. 

Torsdagen den 12/10 var det mattes tur att slänga iväg ett dåligt skott. En fin älgtjur dök upp bland träden. När jag sköt det första skottet kände jag att detta skott tog för högt om det nu tog. Då jag redan avlossat ett skott och eventuellt skadskjutit kände jag mig tvungen att försöka en gång till. Samma resultat även då. Älgen drog iväg utan att verka skadat. Eftersom älgen såg så opåverkad ut bad jag lagets hundförare komma med sin rutinerade jämthund. Detta eftersom jag bedömde att här behövdes en hund som kunde få stopp på älgen. Denna hundförare spårade ett hundratal meter med sin hund men hittade inget blod. Hunden släpptes och fick stopp på älgen som tyvärr inte lyckades skjutas på stånd. Under tiden den andra hunden arbetade med att försöka ställa älgen gick jag och Lufsen ett kontrollsök för att se om vi skulle hitta några skottplatstecken. Vi hittade vare sig blod eller hår. Därefter spårade vi ca 700 - 800 meter utan att hitta några tecken på att tjuren var skadad.